Fotograf Jessica Lindgren

Det är tryggt att krypa ihop och rulla in sig, så jag gör det igen. Nu.

Det är inte alls ofta jag gör landskapsbilder, ännu mer sällan som jag visar upp någon. Upplever dom oftast som rätt tråkiga och intetsägande, kanske är det så att jag just nu är färgad av upplevelsen när jag fotade denna att det är därför jag tycker om den?
Spelar egentligen ingen roll, jag gillar bilden just nu och det räcker.

Låt aldrig mina ögon tröttna… Jag vill se, jag vill studera.

Jag vill iaktta ljuset & linjerna.  Intensivt och länge.

Vad som ibland verkar vara en lysande idè behöver inte alltid vara det…

Jag har aldrig fått så många oroliga samtal med frågan om jag fortfarande är vid liv efter det att jag satte igång med mina senaste fotografier. Jag lever i allra högsta grad, dessutom är jag försiktig när jag skapar bilder, skulle aldrig komma på tanken att förivra mig och sätta mig i situationer som jag inte behärskar enbart för att kunna göra en bild

Kanske ljög jag just lite.. men ytterst lite!

Rätt många ägnar sig åt telefonklotter, det gör jag med, fast på mitt sätt.

“Hur länge har du tänkt dröja med att följa den väg du menar är den rätta?”  Epiktetos

…ser jag helt enkelt inte skogen för alla träd.