Där vägen slutar och stranden möter havet ligger Munkviken.

Och i Munkviken mötte jag denna bedårande duo! Inte för att jag riktigt förstod vad de hade på havet att göra men dom hade säkert sina anledningar, precis som jag hade mina.

Tack till dig Johannes och ni andra som var på plats. Som en liten parentes kan jag berätta att han dessutom hade tålamod när undertecknad stadsbo, tillika fotograf fick se en fjällämmel för första gången. Hade lätt kunnat ta med mig ett gäng hem! Inte som kattmat då förstås utan som söta sällskapsdjur!

Lådan… det fanns tydligen fler men dom är uppeldade i badtunnan! Illa, hade gärna haft ett gäng till i samma sort. Men man får ju vara tacksam att inte alla blev aska. När jag tittade runt bland “skrotet” hittade jag även en del emaljföremål som jag var snabb att rädda från dessa två herrar som att tycker allt gammalt automatiskt är skräp… hmmmpf!

-Det är inte skräp, det är skatter!